JM does not take responsibility for the translation

Historisk hamn med nytt liv

Dagarna då Sannegårdshamnen förknippades med hårt förvärvsarbete är långt borta. I dag produceras här inget annat än ren och skär livskvalitet.

2014-09-03

Sannegårdshamnen i Göteborg är en förvandlad plats. Där tidigare kol, kokshögar och krossverk fanns ligger nu bostäder och bagerier, uteserveringar och vackra promenadstråk. Kranar och fraktskepp är ersatta av lojt vågskvalp, knirkande bryggor och ljudet av flip-flops på kajkanten. Slit, koldamm och hårt arbete är långt borta. Visst finns det tidiga morgnar, stress och snöstorm också här, men Sannegårdshamnen är sannerligen la dolce vita i hamnkvarter.

– Det är jättemysigt här. Jag gillar husen och att det är så lugnt, fast ändå nära stan. Jag tar bara båten över älven, säger Gabriella Johansson, som vi träffar där hon äter frukost i solen vid stenugnsbageriet Baka.

Hon bor i Lerum, men brukar låna sin pappas lägenhet i närheten, just för att Sannegården är en sådan härlig sommarplats. Det är semester mitt i city med Göteborg i morgonljuset: ­Masthuggskyrkan, ”Amerikaskjulet”, där USA-skeppen angjorde, Slottsbergets myller av träkåkar och Älvsborgsbron, Sveriges Golden Gate. Det är vatten överallt, och det finns alltid något att titta på.

  • I Sannegårdshamnen äts frukosten med fördel på en av områdets soliga uteserveringar.
  • Fredrik Jörén på La Baracca Rossa.
  • "Du flyttar inte längre till Hisingen, du flyttar till Norra Älvstranden."
  • Port Arthus irländsk-maritima stil lockar besökare från hela Göteborg.
  • Christina "Kickki" och Dan Berglind bor i en trea med utsikt med Loggiahuset.
  • Nathalie Andersson på Baka stenugnsbageri förser sannegårdarna med färsk bröd och söta bullar.
  • La Baracca Rossas populära uteservering hittas i JMs Solhus 1.
/ 15

Känslan av resor och kontakt med stora världen lever kvar i Göteborgs hamnkvarter, mer än i någon annan svensk stad. ”Göteborg ska växa över älven” är slagordet och på de gamla varvsområdena har nya stadsdelar vuxit fram sedan 1990-talet. Det gamla talesättet ”På Hisingen kan man inte bo, där jobbar man” är dött och begravet. Här i Sannegårdshamnen byggde JM på 00-talet tre bostadskvarter på hamnbassängens västra sida.

I våras var det inflytt i JMs senaste hus längst inne i hamnen, i kvarteret Vattenspegeln med Solhusen 1 och 2, samt Loggiahus 1, med totalt 86 lägenheter. Med dessa hus i hamnens högsäte förenades hamnbassängens västra och östra sida. Sannegården är knuten till centrala Göteborg med täta bussturer och färjelinjen Älvsnabbens båtar piper hit och dit i nätet av bryggor. På 10 minuter är man inne i stan.

Nu glider ett jätteskepp in i landskapet.

– Det är Stena Jutlandica, det ser man på den låga aktern, ropar Kurt Alfredsson, som bevakar livet från sin balkong på östra sidan av bassängen.

Han har koll på skeppen och har också jobbat här. På femtiotalet arbetade Kurt som hattmakare på Göteborgs strå- och filthattsfabrik, men när det inte var säsong fick han ta påhugg i kolhamnen.

– Det var inget vidare, smutsigt och hårt och byschor överallt.

Byschor var de byggnader som trängdes här förr: kolskjul, verkstäder och baracker. Kurt berättar om skogen av kranar med gripskopor och om saltbåtarna som kom in, ”stora skepp, det är en djup hamn”.

Så småningom blev han trädgårdsmästare och njuter nu av pensionen, utsikten och luncherna på Elenas café tvärs över gångbron över vattnet.

Sannegårdshamnen började byggas då Hisingen fortfarande var landsbygd. Efter sex års arbete då Sannegårdsviken pålades, fylldes ut med grus och stensattes, invigdes hamnen 1914 som en massgodshamn för kol, trä och järn. Gamla foton visar godståg, traverser och väldiga kolupplag på båda sidor, bland annat SJ:s kol för ångloken. Fortfarande vid mitten av sjuttiotalet lossades det kol här, sedan ebbade verksamheten ut.

I dag när vi balanserar på den nötta kranrälsen längs bassängen är det nästintill obegripligt att allt det gamla koldammiga ens har existerat. Men det arbetas ännu i kvarteren. Inne i den goda bulldoften på bageriet Baka i ett av de första JM-byggda husen är det full fart sedan tidig morgon. Boende kommer in, sugna på smörgåsar eller frukostmenyn.

– På vardagarna börjar jag halv fem, säger bagaren Nathalie Andersson, som bor på andra sidan stan och cyklar hit. På helgerna början hon baka klockan två.

– Det är roligast, då bakar jag alla bröden. Det är häftigt att ha gjort den stora degklumpen och oroa mig lite över att den är misslyckad, men sedan blir det superbra i ugnen, berättar hon medan hon snabbt skär och bakar ut surdegsbröd, fixar frukostbrickor och svischar kanelbullar ur ugnen.

På eftermiddagarna bakar hon kakor och tårtor. Bageriet skickar bröd till sitt eget kafé i Eriksbergsområdet. Nathalie har jobbat här i tre, fyra år och drömmer nog om att starta ett eget bageri, någon gång, någonstans, men det är svårt att hitta rätt plats och lokal. Men när det händer, kan vi vara säkra på att det blir ett bra ställe.

Lite längre in i på kajen träffar vi två herrar som pratar snöskottning mitt i sommaren. De bor sedan sex år i en JM-byggd fastighet och sitter i bostadsrättsstyrelsen, därav funderingarna om skottning och annat praktiskt kring husen.

– När jag var liten satt jag med morsan på ­Ramberget och tittade ut över bråten, med buller, kol och kranar. Jag kunde inte ana att jag själv skulle bo här i framtiden, säger Per Stenberg.

De båda med sina familjer upptäckte området på en bomässa för Älvstranden, anmälde sig som VIP-kunder och kunde tidigt välja de bästa lägena. Boendet är mycket blandat, berättar de. En hel del äldre och många barnfamiljer, men även yngre som köpt smålägenheter, stannar tills de blir trångbodda och uppgraderar sig i området. Några mammor med barnvagnar och nappflaskor samlas vid Café Snövit. Vid pizzerian Class spelar pizzabagarna lite brädspel före lunchbrådskan.

På första parkett i hamnbassängens fond, i JMs Solhus 1, ligger en liten bit av Italien med uteservering, delikatesser och utsökt mat. La Baracca Rossa är en helt nystartad krog, driven av Adam och Alexander Reggiani, som också har den omtyckta espressobaren Bar Piccolino inne i centrala Göteborg. De båda är ättlingar till de italienska specialister som kom till Göteborg på femtiotalet för att arbeta på Svenska kullagerfabriken, SKF. Det var på motbokens tid, vin och sprit var ransonerat, och italienarna hotade med att åka hem om de inte fick dricka sitt rödvin som de ville. Därför startades Italienska föreningen med kapell och samlingslokal där man kunde träffas, spela kort och ta sitt glas med vin. Föreningen höll till i en röd byggnad, som fick namnet La Baracca Rossa. Mycket folk kom dit, jugoslaver, svenskar, italienare, och stället blev en mytisk nöjeslokal. Som en hyllning till historien fick den nya krogen samma namn.

– Vi har ett blandat italienskt kök, både från norr och söder, och arbetar mycket med havssidan, eftersom vi ligger där vi ligger, säger en av delägarna, Fredrik Jörén.

– Allt är ekologiskt och närodlat.

Vi importerar inget kött. Eller jo, parmaskinkan, såklart, den måste vara italiensk.

Restaurangen har lyckats anställa en av de bästa italienska kockarna i Göteborg, Maurizio Fasciano.

– Han är stolt och passionerad och känd för sin risotto med svarttryffel. Vår tiramisu är efter Maurizios mammas recept. Äkta vara!

Det stojas och hojtas på italienska i köket.

– Baracca Rossa ska vara ett ställe för alla tidpunkter. Vi startar tidigt med frukost och kaffe, luncher och så italiensk after work. Sedan kör vi restaurangen till midnatt.

Efter öppnandet i somras fylldes både uteserveringen och Facebook med jublande gäster. Sannegårdsborna har fått ett nytt Medelhavsdoftande vattenhål.

Nära restaurangen, i JMs nya Loggiahuset, hälsar vi på hemma hos Christina och Dan Berglind, som bor i en trea på 80 kvadrat. De bodde tidigare med tre barn i en fyrtiotalsvilla i Utby i östra Göteborg. Det var inbott och trivsamt, men Christina, eller Kicki som hon kallas, ville byta boende när barnen flyttade ut. Dan var tveksam till en början.

– Jag hade lite ångest i två somrar, klippte gräsmattan, tittade på fågelholken och funderade i hammocken, berättar han.

Via omvägar kom Kicki i kontakt med JM, blev VIP-kund och började närma sig Sannegårdshamnen. Dan blev med på noterna.

– Skulle jag flytta skulle det vara utsikt. Ingen ser oss, vi ser allt, skrattar Dan och tillägger att de stortrivs i dag. Från köket ser de nästan ända till Utby, från balkongen rätt ut över taken mot Älvsborgsbron.

– Det är jättekul att flytta in i något nytt.

Du flyttar inte längre till Hisingen, du flyttar till Norra Älvstranden. Det är nybyggaranda i huset och ­spännande med utvecklingen i områdena runt om. Det är liv här hela tiden, säger Kicki.

De är båda entusiastiska över det fina bemötandet de fick av JM när de bytte till sitt nya liv, det är en känslig process.

– Vi bjöds till byggmöten och fick träffa folk som skulle bo i samma trappuppgång, vi blev tidigt ett gäng, säger Dan.

Båda två jobbar på Hisingen, Kicki är stödassistent på daglig verksamhet och Dan är säljare. Han är inflyttad från Bergslagen och kom till Göteborg för att jobba. Kicki är ur-göteborgare, uppvuxen i ett rum med utedass i Masthugget.

– Jag kan se dit bort från balkongen.

Dan kan se sin lilla båt guppa i hamnen och ­båtföreningen har sina årsmöten på pizzerian. Ibland går Dan och Kicki ner till Port Arthur, en omtyckt krog vid områdets entré.

Kicki tränar fem morgnar i veckan på Fitness-gymmet alldeles intill. Tvärs över gatan ligger ICA Kvantum och en bit bort finns köpcentrum med Systembolag. Ett perfekt läge, helt enkelt. Dan visar sitt musikrum, laddat med cd-plattor, vinyl och filmer, en äkta hi-fi-anläggning med Pioneer-förstärkare, ett rum för tidlös ungdom: Springsteen, Ramones, Kiss, Dylan, Led Zeppelin.

– En idiotnörd, 53 år gammal. Men vet du, ta en öl med några killar i samma ålder och dra upp en vinylskiva ur backen, då är festen i gång.

Det är sommarkväll i Sannegården, det ljuva livet i ett vardagskvarter. Mountainbike-killar skuttar på kajen, det klirrar från glas vid restaurangerna. Folk tränar och promenerar, båtar lägger ut. På en brygga träffar vi stadsdelens framtid, ett gäng barn i sexårsåldern: Maja, Felicia, Melvin och Aina, som käkar glass och har hela kvällen för sig själva.

– Vad tycker ni om Sannegården? frågar jag. 

– Det är mysigt här, ropar de, fnissar och pekar på skolan där de ska börja.

De berättar att de åker skridskor på vintern och visar på matställena vid kajen.

– Det finns allt: Coop, ICA, pizzeria och sånt.  

Nytt liv i gamla hamnkvarter, en förunderlig utveckling.

JM-favoriter
Relaterade artiklar

Jämför bostäder